Våra Material

Ursprung och allmänna fakta: Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4–5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i till exempel Argentina och Equador. De finns bara i en begränsad mängd i världen; uppskattningsvis cirka 4 miljoner.

Det finns två typer av alpackor - huacaya och suri. Huacaya (ca 90% av alpackapopulationen tillhör denna typ) har en tjock och fluffig päls medan suri har raka, rasta-liknande lockar. Ibland gick alpackan under beteckningen "Inkas guld" och var avsedd endast för de kungliga, vilket förmodligen var på grund av dess sällsynta ull som märkbart är lenare, varmare och mer hållbar än fårull.

Ullen: Alpackans ullfibrer är släta, inte fjälliga som andra typer av ullfibrer brukar vara. Därför känns det slätt och lent mot huden. Utöver känslan av lenhet ger alpackaullens släta fibrer ullen en vacker glans. Alpackaullens fibrer är mycket långa, i bästa fall upp till tio centimeter. Fiberlängden är en av grundorsakerna till varför plagg av alpackaull inte noppar sig nämnvärt.

Plagg tillverkade av alpackaull får en vacker yta när de används, en matt mjuk yta som gör plagget varmt. Alpackaull kan förflytta fukt mer effektivt än andra ullmaterial. Mot huden känns det härligt och torrt även när du rör på dig eller blir varm. Även fast alpacka anses vara det varmaste materialet, känns det inte för varmt, tack vare det luftfickor som finns i fibrerna som gör att det isolerar väl mot kyla som gör att det andas.

Alpackaullen är nästan fri från lanolin vilket ger ullen en ”torr” känsla jämfört med den feta fårullen. Lanolin är också ofta inte så bra för människor med känslig hud, men eftersom alpackans ull näst intill saknar det helt, så kan ullallergiker använda alpackaplagg. 

De olika sorterna: Ullen från en alpacka delas in i tre olika grupper. Från alpackans rygg får man primärull, vilket är den typ av alpackaull som anses hålla högst kvalité och av den spinner man garn. Från halsen och magen på djuret får man sekundärull. Garn som är gjort av ren sekundärull kan upplevas som ganska stickigt. Därför blandar man ofta in en del av något annat material, så som silke, mohair eller fårull om man ska göra garn av sådan alpackaull. Från alpackans ben får man tredjehandsull och den typen av alpackaull har inte alltid så fin kvalité, vilket gör att den ofta gallras bort och kasseras. 

Miljöpåverkan: Alpackan är mer skonsam mot sin omgivning än får och getter. Dess mjuka trampdynor orsakar inga erosioner och alpackan äter inte upp växterna med rötterna. Inga bekämpningsmedel behövs heller på ullen eftersom den naturligt är smutsavvisande och inte är fet. 

Framställningen: Klippningen av alpackorna är ett viktigt arbete i djurhållningen, eftersom dess tjocka päls blir för varm på sommaren. De klipps varje vår. Surialpackor kan klippas vartannat år eftersom deras ull inte isolerar lika väl som huacayans. Största delen av djuren förhåller sig med ro till klippningen, vissa rent utav njuter av det.  De klipps med en klippmaskin, oftast med alpackan liggandes på ett bord. Det hela tar 10–15 minuter. Sedan rengör man ullen och rensar den från smuts och skräp och senare spinner man ullen till garn.

Pris: I Sverige ligger priserna på ullen ungefär som följer: Råull: ca 50 kr/hg, Kardad ull: ca 100 kr/hg, Garn: ca 300 kr/hg. Fiberkvalitén kan variera kraftigt från djur till djur, och därmed även priserna på fibern. Garn av baby alpacka (fölens första klippning när de är ca ett år gamla) är till exempel mer exklusiv och dyrare än garn av fiber från vuxna djur av genomsnittlig kvalitet. 

Färgskalan: En finess med alpackaull är den breda färgskalan. Inget annat ullproducerande djur (förutom angorakaninen) uppvisar ett sådant färgspektrum. Från svartaste svart till vitaste vitt och däremellan alla tänkbara nyanser inklusive bruna. Det finns 22 basfärger med minst 250 nyanser. Om man alltså är nöjd med det naturen erbjuder och vill arbeta så ekologiskt som möjligt, har man ett oerhört brett färgspektrum att arbeta med. Men ullen låter sig lätt färgas om det önskemålet skulle finnas.

Redan på 1600-talet vävde klädmakare i Nîmes i Frankrike ett slitstarkt tyg av bomullsfiber som hade samma typiska randiga mönster som moderna jeans. Namnet ”denim” uppstod av förkortningen av den franska beteckningen ”serge de Nîmes”, vilket betyder ”tyg från Nîmes”.

De första jeansen såg mer ut som overaller och var uteslutande en byxa för folk som arbetade i tuffa förhållanden. Byxorna såg ut som jeans, men vid den här tiden så kallade folk det nya slitstarka plagget för arbetsoverall eller arbetsbyxa. Man kan helt klart säga att vi kan tacka guldruschen i Kalifornien för att jeansen till sist utvecklades, för utan problemen som arbetarna i guldgruvorna upplevde med sina kläder, så hade jeansen aldrig efterfrågats så starkt.

Ett stort problem för de som grävde guld var att deras fickor snabbt slets bort. Det här hade Jacob Davies en lösning för. Han kom på hur man kunde använda nitar av metall för att fästa fickorna. Det här är en klassisk detalj som är ett måste även i dagens jeansplagg. Den här synen på jeans som slitstarka och säkra kläder har egentligen inte förändrats, fast idag handlar design av jeans förstås mer om mode än trygga arbetskläder.

Under sent 1800-tal så kallades jeansen fortfarande för overaller, för uttrycket blå jeans hade ännu inte myntats. Stilen på arbetsbyxan utvecklades och man ändrade om strukturen av nitar, fickor och design.

Under 1950-talet utvecklades nya versioner av jeansen, och dragkedjan introducerades som ett alternativ till knäppning framtill med knappar.

 Även om jeansen redan under 30-talet börjat synas i Westernfilmer så var det just under 50-talet som de på allvar blev populära bland unga människor i USA. Denimbyxorna symboliserade rebellen, det fanns till och med skolor i USA som förbjöd byxan. Det var under denna veva som unga människor började referera till jeansen som jeansbyxor.